Tankebrott

- Men vad är ni rädda för?

För eller senare kokar alla debatter ned till detta. Frågan ställs med ett veritabelt hånflin i en förhoppning att motparten ska leta sig in i en retorisk labyrint utan en riktig utgång, kanske till och med tillstå att ”nej, det finns ingen fara med detta”.

”Vad är ni rädda för”-frågan/påståendet skulle egentligen kunna utvecklas till en tvådelad fråga; ”men vad spelar det för roll?” följt av ”vad är ni rädda för”. Egentligen spelar det ingen roll vilka man argumenterar mot; det kan vara homeopater, antroposofer, förintelseförnekare eller konspirationsteoretiker. Man kommer, som sagt, alltid tillbaka till argumentet ovan; vad är ni rädda för? Eller, ja… Argument? Det är en begäran eller ett krav på att behandla ett ämne likt ett barn som beter sig extremt otrevligt  på lekplatsen, där de andra barnen tvingas att umgås med denne för att barnet inte ska bli ledset.

You didn't see... anything

Syftet med uttalandet är egentligen en retorisk variant av valpskriket. För den som inte har att göra med hundar kommer här en förklaring; en valp har ett väldigt speciellt skrik den tar till när den känner sig hotad, allt som oftast slutar då antagonisten att reta/bita/leka med valpen. Ett hårdkodat svar, skulle man kunna säga. Ganska snart förstår valpen att utnyttja det här försvaret offensivt, vid lek kan den ge ifrån sig ett skrik och då motparten slutar bråka så är det bara att ge sig in i fighten igen.

I ett debattsammanhang ställs den utfrågande (”skeptikern”) inför faktumet att framstå som ingrodd eller, ve och fasa, snarstucken. För om man skulle tillstå att den som ställer frågan eroderar den samhälleliga integriteten, ja då kan man lika gärna plocka upp käppen och beklaga sig över allt ”dônka dônka” i P4:an. Något snarlikt infinner sig om man betonar att det verkligen spelar roll eftersom det, i medicinska fall, kan ge falska förhoppningar för den som verkligen är sjuk eller främjar rasistiska motiv, i fråga om till exempel förintelserevisionister.

Å andra sidan finns det en stark rörelse på andra sidan staketet som vill tiga ihjäl slika strömningar. ”Om de inte får uppmärksamhet så självdör det”, brukar det heta. Dock är det något som inte funkar så där jättebra och man har ändrat sin inställning på vissa områden. Det är därför som man till exempel startade Forum för levande historia, men det är en halvhjärtad insats då det till exempel inte ens finns en avdelning som lär folk att hantera förnekare.

Cancer? Vänta så ska jag hämta hjorturinblåsan...

Vi är ett folk som räds att vi stöter oss med var och en som anser sig ha tolkningsföreträde, således har vissa rörelser kommit förbi stadiet att fråga om ”vad är ni rädda för” och redan ligger framför brasan och myser. Scharlatanrörelser som antroposofi och homeopati är två exempel på rörelser som får dispans och, i vissa fall, icke oansenliga mängder skattepengar. Detta trots avsaknad av vetenskapliga bevis för att dessa över huvud taget skulle fungera.

Istället låter man sig bli förskräckt av frågan ”vad är ni rädda för?” och undviker att konfrontera ämnet som sådant. Kanske gör man det av hänsyn till den som så benhårt tror, kanske gör man det för att inte framstå som en rabiat vetenskapsonanist. Problemet är att det föreligger en genuin risk att man, i det verkligt långa loppet, verkligen undergräver den vetenskapliga grund som samhällsapparaten vilar på.

Se, man kan inte ens läsa den sista meningen utan att dra lite på smilbanden. ”Men tagga ner lite” säger mitt jag till mig själv just nu, det om något är ett varningstecken om något. Men sedan så tar man sig en funderare. Vi har redan sett att Vidarkliniken får en hel del pengar för en medicinsk verksamhet som grundar sig på Rudolf Steiners, minst sagt, originella metoder. Vi har en situation där ”elallergiker” kräver att sjukhus ska stänga av all trådlös utrustning. I Europa visar det sig nu att mässlingen inte kommer vara utrotad, trots tidigare prognoser, mycket tack vare bland annat myten om att vaccination skulle leda till autism hos barn.

Allt detta bemöts med ett ”jaha, säger du det” och huvudet läggs på sned och pannan veckas med stora orosveck. Och man agerar, tyvärr.

I den andra ringhörnan återfinns de som anser sig ha vetenskapen på sin sida och viftar det omkring sig likt en barn som hittat faderns älgstudsare. Dessa män, som det är i 99.99% av fallen, anser sig träda fram för att försvara sanningen och samhället mot ondsinta krafter. Oavsett om det handlar om kraschade tefat, nazistisk utrotningspolitik eller 11 september-attackerna ser det likadant ut. En liten grupp som är övertygade om att världen fungerar efter ett visst schema, stora händelser har stora orsaker och allting som sker går att följa.

Eldboll? Vilken eldboll, din fascist?

Således helgar ändamålen medlen, så länge slutresultatet är utav den art att den bekräftar gruppens övertygelse. Alla källor är bra, stort som smått, hela bitar och urklipp, så länge det stödjer tesen för stunden. Man utgår från att det är vetenskapligt ety man nyttjar sig av formler, statistik och bildmaterial som återfinns i vetenskapliga sammanhang.

När dock den vetenskapliga metoden tillämpas på detta material, och det faller ofelbart som ett korthus, är vi tillbaka till denna mastodontposts urpsrung; vad är ni rädda för? För aldrig att man kan tillstå att källor som motsäger ens tes är pålitliga. Nej, istället är de bevis på att konspirationen frodas och mår bra. Beviset är ju där, hur skulle annars ens teori kunna bli emotsagd.

Här i Sverige kan man konstatera att det är förhållandevis ovanligt att möta de fullblodstroende, kanske vi européer inte riktigt är uppfödda med den imponerande cocktailen av enorm misstänksamhet mot statsmakten och en nation som byggdes av flyende fundamentalister som våra grannar i väst. Istället för att glädjas åt att så få köper dessa konspirationsteorier kan jag konstatera att tankesättet kryper under skinnet på desto fler. Trots den informationsmängd som finns att tillgå för var och en med en dator och en uppkoppling är människor idag sorgligt oförmögna att värdera källor och deras trovärdighet. En mening på en blogg blir en källa i sig, oavsett påståendets grad av galenskap.

Delvis har vi oss själva att skylla, vi tillämpar ”live and let live” i dessa lägen för att inte förarga någon. Kanske vi är lite för dåligt inlästa på ämnet för att kunna sätta emot. Egentligen spelar det mindre roll.

Vad som behövs är att du som läser detta känner dig manad att ta reda på hur saker och ting fungerar.

Är du för dåligt påläst på homeopatin, dess påstådda verkningar och kritiken mot den? Ta reda på vad som sägs, vilka försök som gjorts och resultaten av dessa.

Känner du att du inte kan argumentera för varför det var flygplanskraschen och den påföljande branden som sänkte World Trade Center 1 & 2? Ta reda på vad de försök som gjorts resulterade i, ta reda på vad de som kan något om relevanta ämnesområden säger om skeendet och vad de som motsäger den officiella versionen kommer med för invändningar.

Låter det rimligt att det inte finns bevis för att ”duscharna” i Auschwitz användes som gaskamrar? Läs vad Leuchter-rapporten säger, ta reda på vad som inte fungerar med det resonemang som förs i den.

Vad är vi rädda för? Ingenting, är det enkla svaret. Motfrågan blir istället vad är ni rädda för? Så rädda att bara en enkel idé, hur man kan testa om något verkligen fungerar eller inte, är tillräcklig för att bräcka er konstruerade verklighet.

Passus 1: Den utmärkta sajten What’s The Harm är en bra källa att hänvisa till folk som frågar efter ”men vad är skadan att tro på X”. Anekdotala bevis är inte alltid en höjdare, men det är i alla fall en bra början att gräva vidare.

Passus 2: Världens bästa hemsida förklarar på kanske det bästa sätt jag sett hitintills (förutom möjligen South Park) varför 11 september inte var en konspiration.