[I dessa ystra prinsessbröllopstider har ämnet aktualiserats igen. DN tar i artikeln Kungahuset måste fördöma islam fasta på det absurda och otidsenliga i successionsordningen. Återstår bara att se hur lagen följs...]
Som prins eller prinsessa har man nog ett ganska så bekymmersfritt liv, med alla tänkbara bekvämligheter och påpassningar man kan tänka sig. Men det man inte undgår är tvånget att bekänna sig till en religiös tro, mer specifikt den evangeliska läran, enligt den Augsburgiska bekännelsen.
I en intervju med Pär Westberg läser vi att
[kronprinsessan Victoria inte har] religionsfrihet, men hennes blivande make, Daniel Westling får tillhöra vilken religion han vill. - Barnen däremot måste fostras i den evangeliska tron.
Ska det kanske mest sekulära samhället i världen tvinga barn att inte bara bekänna sig till, men också uppfostras i, en specifik tro? Ska ett samhälle med grundlagsskyddad religionsfrihet verkligen göra undantag för vissa? Låt vara att de inte behöver bli praktiserande frikyrkopredikanter, men att avkräva en sådan bekännelse tillhör en svunnen tid och står i stark kontrast till ett samhälle där ingen ska påtvingas eller indoktrineras i en tro om de inte själva väljer det.
För att få behålla sin plats i successionsordningen måste en av kunglig släkt alltså tvingas bekänna en tro som de kanske varken har eller vill ha. Man kan orda om monarkins vara eller icke-vara till dags ände, men tydligt är att delar av de historiska och traditionella delarna av dess innehåll är helt enkelt uppenbart förlegade. Ett sekulärt samhälle måste gälla för alla; ingen ska påtvingas en tro, och inte heller ska tro (i synnerhet inte en specifik) vara ett krav för individer, som inte valt grupptillhörigheten, för att godkännas.
I dagens monarkfamilj är de religiösa inslagen förmodligen inte särskilt framträdande eller centrala, men grundprincipen är så fundamentalt fel. Barn ska inte tvingas in i en tro. De ska, om de själva vill, få upptäcka tron och bestämma sig för dess plats i deras liv.
En harmlös detalj, kan man tycka, men implikationen är att det är acceptabelt att tvångsindoktrinera barn. Det är nog mer lämpat för totalitära stater än för ett modernt sekulärt samhälle som Sverige. Denna kvarleva kan också få intressanta följder för det mångkulturella samhälle vi lever i, i det att bekännelsen dikterar att
[...] man fördömer “alla kätterier” såsom “manikéerna, [...] valentinianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika. I teorin betyder detta att det svenska statsöverhuvudet enligt lag måste ställa sig mot islam och fördöma denna religion, i praktiken har denna lydelse aldrig haft någon praktisk betydelse.
Nu kan man fråga sig, varför uppmärksammas inte detta? Det är givetvis inte så att konungen utlyser krig mot oliktänkande eller liknande, men detta är ändå vad lagen säger, och eftersom han uppenbarligen inte följer direktiven, vad nytta gör det då att ha kvar en sådan relik som de facto inte fyller någon som helst funktion idag?
Trots vissa brister tror jag allas vår knug har uppfostrat sina barn med mer integritet än så och att de därmed också slipper detta tvång privat, även om de tvingas gå under eventuellt falskt flagg hela sina liv, förutsatt att de vill behålla kölappen i successionsorndningen). Men främst hoppas jag att de kungliga barnbarnen lär sig tänka kritiskt och självständigt, oavsett mer eller mindre påtvingad tro.
Tillägg: Även Dagen håller med om det principiellt felaktiga i att tvingas in i en tro. Mer om detta i ledaren.
Ja, det är så här det går när man envisas med att hålla fast vid medeltida kvarlevor av rent nostalgiska skäl.
Eftersom själva arvsmonarkin strider mot ett demokratiskt samhälle där alla har samma värde så är det väl inget konstigt att kungahuset saknar religionsfrihet.
Se det som priset för alla fördelar de har istället; dvs antingen avskaffar vi hela paketet eller ingenting alls.
Jag tycker att vi skall befria dem från det statliga oket – ett fristående kungahus. Dessutom är det inte bra att låta en familj leva på bidrag år in och och år ut. Jag tror nog att de kan stå på egna ben.
Att kungligheter inte får tro som de känner eller vill i religiösa frågor är bara ett av de symptom som tydligt visar att vårt samhälle inte på långa vägar är så sekulariserat som man skulle önska.
Jag håller helt med om vad som skrivs i posten, men inte om allt som skrivs här i kommentarerna. Jag har själv efter att länge varit republikan kommit att luta åt att någon form av konstitutionell monarki faktiskt är att föredra. För mig har detta inget som helst att göra med att traditionen i sig skulle vara något bra (och där skiljer jag mig nog från de flesta rojalister), utan grundar sig i en helt pragmatisk kalkyl över effekterna av de respektive statsskicken. Om man på denna grund förfäktar monarki och dessutom vill ha en sekulär stat är det inte en motsägelse utan en självklarhet att alla medlemmar av kungafamiljen ska få välja sin religion (eller brist på religion – vilket är det jag själv helst skulle se..) själva.
HR: fast då borde du vara för att man väljer kung eller drottning. En arvsmonarki är inte förenlig med demokrati och har man trots detta arvsmonarki så kan man lika gärna ställa krav på att monarken har en viss religion, sexuell läggning, eller whatever. Monarken har ju alltid möjlighet att avsäga sig tronen och därmed omfattas av samma rättigheter som alla andra medborgare.
Arvsmonarki är bevisligen förenlig med något mått av demokrati eftersom Sverige är demokratiskt i åtminstone någon mån. Däremot håller jag med om att Sverige vore MER demokratiskt om vi skulle få välja vår statschef också (å andra sidan vore Sverige även mer demokratiskt om det skulle hållas folkomröstningar om vilken typ av kalsonger jag ska bära på Fredagar – “mer demokratiskt” innebär inte alltid “påkallat” eller “bra”). Notera dock att mitt argument INTE är att konstitutionell monarki är den mest demokratiska ordningen, utan att det är den mest gynnsamma och nyttiga ordningen att ha (givet att monarkens formella politiska inflytande minimeras, som i Sverige). Att monarken och hans/hennes barn tvingas ha en viss religiös tro, å andra sidan, är inte gynnsamt eller nyttigt i en sekulär stat utan bara skadligt. Därför konstitutionell monarki utan trosbekännelse.
Fast Sverige är inte en demokrati; vi är en monarki med starka demokratiska inslag.
Demokratisk parlamentarism bygger på principen om att alla ska ha samma möjlighet att påverka; vi bestämmer själva våra representanter och alla ska ha möjlighet att kandidera till poster på alla nivåer.
En arvsmonarki strider mot den principen eftersom posten som monark ärvs; lämplighet och intresse spelar inte in i ekvationen utan enbart vilken kvinna som fött fram personen ifråga.
Effektivitetsargumentet ger jag dessutom ingenting för; med samma argumentation så skulle vi kunna ärva andra poster i samhället; exempelvis som minister, som tjänsteman, som riksdagsledamot. Givetvis är det billigare — och effektivare — om en riksdagsledamot själv utser vem som ska efterträda honom eller henne än att hålla på med sådana här fånigheter som allmänna val.
Ok, med den otroligt snäva, närmast stipulativa definitionen av “demokrati” så är inte Sverige en demokrati. Med en sådan definition får jag följaktligen med glädje axla rollen som anti-demokrat, även om jag inte har något gemensamt med dem som jag själv brukar anse höra hemma i den gruppen..
Jag tror den springande punkten här är vilken status man tillordnar “principen” om att alla ska ha möjlighet att kandidera till poster på alla nivåer. Många verkar tycka att en sådan regel har någon form av särskild, närmast helig status. Jag anser att den är en bra grundregel som i särskilda fall kan åsidosättas av tillräckligt tungt vägande rationella skäl.
Givet att vi, oavsett om vi har en monarki eller republik, ska ha en statschef vars uppgifter enbart är av ceremoniell eller symbolisk natur (och det antar jag att vi är överens om – få republikaner tänker sig väl att en framtida svensk president ska ha samma roll och befogenheter som en amerikansk eller fransk) så utgör statschefens tillsättning enligt min mening ett sådant fall. Själva paradoxen med arvsmonarkin är ju nämligen att trots att dessa människor på intet sätt är valda av folket så åtnjuter de mycket högre respekt och förtroende än vad ens våra högsta valda företrädare tenderar att göra. I vardagliga situationer tror jag inte detta gör särskilt stor skillnad för utövandet av statschefsämbetet, men i en nationell krissituation kan det vara av stor vikt att ha en sådan symbol som kan betraktas som helt opolitisk i en partipolitisk mening. Tsunamikatastrofen t.ex. gav ju ett litet exempel på detta – men jag tänker mig att den riktigt stora nyttan med ett sån’t här arrangemang framträder i ännu värre situationer av nationellt elände.
Därmed inte sagt att det kanske inte behövs konstitutionella kontrollmöjligheter av monarken som idag så vitt jag vet inte finns: om man ska ha en opolitisk, enande nickedocka av det slag som jag tänker mig måste man förstås kunna se till att personen ifråga håller sig borta från politiska frågor (jag tittar på dig, Carl Gustaf Vargjägare..). I extremfallet, där vi har en monark med en konkret politisk agenda och praktiska maktambitioner, så måste det ju förstås gå att göra något åt detta och göra sig av med monarken ifråga.
Det “effektivitetsargument” som du tillskriver mig vill jag inte kännas vid. Vad jag har förstått så är inget av alternativen monarki eller republik som sådana billigare än det andra. Jag antar att du extraherade det argumentet p.g.a. att mitt prat om vad som är nyttigt och gynnsamt; det var då inte ren ekonomisk nytta jag avsåg, utan sådana saker som de jag talar om i föregående stycken (i denna post).
Vi har ju haft valkungaföme tidigare. Det var Gustav Vasa som fastslog arvmonarkin. Jag skulle inte ha något emot att ha vald kung, men det är samtidigt en onödig kostnad. (att ställa till med val, fast man kan samköra det med riksdagsvalet.) Jag tycker att kungen borde vara anställd av staten. Det retar mig lite också att folket inte kan avsätta en kung. Spelreglerna har ju ändrats, vi har blivit mer civiliserade och störtar inte monarker med blanka vapen längre – alltså borde det finnas ett demokratiskt sätt att detronisera honom på, om man nu skulle vilja det. Jag är personligen inte missnöjd med “Calle”, men vill ändå ha något att säga till om på den punkten. Partierna kankse skulle ha en färdig kandidat som kung i sina valprogram?
Nej, förresten – tänk vad många ex-kungar som hade suttit i TV-sofforna efter några mandatperioder, de romerska siffrorna hade inte räckt till…
HR: Jag körde en fuling, vilket jag ber om ursäkt för, men jag försökte tydliggöra att det finns olika definitioner — och syner — på demokrati.
Vi slänger oss alla — ja, inklusive mig — med uttrycket lite slarvigt och utgår från att andra ska förstå vad vi menar med demokrati utan att tyddliggöra vad vi menar.
I det här fallet tycks vi dels ha olika syn på vad demokrati innebär, liksom hur man ska utläsa vad effektivitet är, och då blir det en konstig diskussion eftersom vi utgår från två olika punkter.
Min utgångspunkt i frågan om arvsmonarki är att det går emot de principer som jag tillskriver en demokrati; däribland allas lika värde, rättigheter och möjligheter. Dessa två är helt enkelt inte kompatibla. Däremot skulle en monarki där man väljer kung (ex.vis 8-åriga ämbetsperioder där man bara kan bli omvald 1-2 gånger) vara lika kompatibel som en republik; det beror bara på vilka villkor man stipulerar kring det hela.
Så, även om jag är republikan så spelar det ingen roll om vi väljer en kung, en president eller en talman. Det viktiga är att det är medborgarna som väljer och att alla medborgare kan kandidera till uppdraget.
Med glädje och faktiskt en smula förvåning läser jag en ledarkolumn i Dagen som delar åsikten att det är förlegat och felaktigt med denna påtvingade tro för tronarvingar.
[...] För en längre genomgång och tidigare — fortfarande gällande — diskussion kring detta rekommenderas den tidigare artikeln: Ett sekulärt samhälle, men inte för alla [...]