Lite sömndrucket tar jag och läser igenom DNs artikel om att Piratpartiet än så länge har en väldigt gynsam prognos inför EU-valet. Men jag är tvungen att läsa upprepade gånger, för jag får inte riktigt ihop analysen med vad som samtidigt presenteras i fakta. Om vi börjar med första lilla frågetecknet:
Det är nästan helt bland unga män som partiet har sitt stöd. I åldersgruppen 18–29 år är PP näst största parti, och mycket få av dem är kvinnor. I åldersgruppen 30–44 år är PP fjärde största parti.
Att vara fjärde största parti bland 30-44-åringar är kanske mer anmärkningsvärt och något motsägande mot analysen att det “nästan helt” är unga män som sympatiserar med partiet. Framför allt när partiet fick 0,6 % i riksdagsvalet 2006. Men detta är trots allt mer en tolkningsfråga än något annat i ett val där man ser framför sig ett valdeltagande på klart under 50%. Vad DN däremot gör en riktig konstig analys av läget är i frågan om lokalorganisationer:
Ett annat osäkerhetsmoment för Piratpartiet är att det till skillnad från Junilistan inte har någon nationell organisation med lokala föreningar, något som kan göra det svårt att få ut valsedlar till alla vallokaler, som småpartier måste klara på egen hand.
Hmmm, kanske tur att jag inte visste om det när jag 2006 synkade mig med valkretsen i Västmanland så att vi fick ut valsedlar till alla röstplatser i Arboga. För den som orkar klicka en eller två gånger kan man konstatera att det är, för att vara ett litet parti, förhållandevis välordnat med lokala föreningar. Vill man göra hemuppgiften ordentligt kan man gå in på forumet och följa aktiviteten i de olika valkretsarna.
Visst, det är ett litet parti och det kan vara svårt att få grepp om uppstickare. Men det är ingen ursäkt att göra sådana flagranta missar som DNs Henrik Brors gör ovan.
Tillägg: Ser att SvD har en artikel på detta ämne också, om än via TT. Till skillnad från DN så har man tagit sig besväret att intervjua någon från partiet till artikeln, närmare bestämt Anna Troberg, andra vice ordförande i Piratpartiet.
Tillägg 2: DN har nu en artikel upp med en intervju med Christian Engström, Piratpartiets EU-kandidat. Och till DNs försvar kan vi faktiskt konstatera att man tar upp frågan om lokalorganisationer också:
Det har ofta hävdats att Piratpartiet främst sysslar med att formulera sitt politiska budskap men saknar en reguljär nationell partiorganisation som kan mobilisera väljarna. Men det håller inte Christian Engström med om:
- Vi har partiorganisationer och partirepresentanter i nästan alla svenska kommuner. Och faktum är att i riksdagsvalet 1996, bara ett halvår efter att vi bildats, nådde vi 93 procent av alla väljare. Det var frivilligkrafter som tog på sig var sin vallokal och delade ut Piratpartiets valsedlar.
[...] Bloggar om undersökningen: Anna Troberg, Christian Engström, Henrik Alexandersson, Opassande, Rick Falkvinge, Tankebrott. [...]
Även om det nog säkert är sant att det är fler män än kvinnor som sympatiserar med Piratpartiet har media också haft en tendens att ibland framställa motståndet mot FRA, IPRED etc. som en exklusivt manlig fråga. Trots att de som står bakom minst hälften av de viktigaste bloggarna om ämnet är kvinnor har det framställts som om det är en utpräglat manlig fråga. Men det är klart, nyansering säljer inga reklamplatser eller lösnummer.
Technicolor:
Media har spenderat större delen av partiets existens med att klappa rörelsen på huvudet och säga “jaja, det blir nog bra”.
När man nu visar att man har muskler så blir oron desto större. Då kan det vara skönt att försöka måla in piraterna i en snäv liten ruta. Ungefär som Politikerbloggens hantering.
Tyvärr verkar det alltid vara så med media, inom politiken måste status quo råda. Kommer det en ny häst på banan ska man utgå från att det är oseriöst och farligt…