Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.
Dilsa Demirbag-Stens debattartikel i Dagens Nyheter (länk)
Okej, moppemustasch vete fan om det ska vara lagligt… det finns gränser.
Läste DN-artikeln i morse och kom att tänka på Kenan Maliks rakbladsvassa From Fatwa to Jihad. Båda har ungefär samma träffsäkra analys av kränkthet som hårdvaluta.
C.W:
Mjo, rubriken härrör sig från en Kenyaresa där vi iaktog familjen Tysk som knallade förbi poolen en dag. Unge herr Tysk bar just speedos och en moppemusche (samt en schyst hockey, frostad).
Hur som… Normalt sett brukar jag vara lite anti att bara posta ett citat och en länk, det tillför liksom inte så mycket. Men då citatet var så pass konkret och välanpassat för vad vi tidigare har diskuterat på denna blogg ville jag ta tillfället i akt iaf.
Och apropå kränkthet som hårdvaluta, kan inte nog rekommendera diskussionen mellan Stephen Fry och Christopher Hitchens från 2006 där ämnet hädelse avhandlas. Där finns också en av mina personliga favorituttalanden någonsin om just att vara kränkt:
Klockrent citat. Förtjänar att spridas.
Nu hittar jag inte det, och orkar inte leta just nu, men det kan vara i den diskussionen som Hitchens/Fry säger (ungefär)
Det är bra sagt. Många spelar kränktkortet som ett argument för att ”ha rätt”.
Ett otyg!