Efter det gågna årets rasande framgång, likt en influensa hög på Jack Russel-gener, tar vi och ger oss på något av ett metaämne. Det kanske kan behövas efter en höst där fokuseringen legat lite väl hårt på snoriga näsor och exploderande byggnader…
Titel och tyckande
“Tankebrott”, tänkte jag, “det blir en bra titel”. Lite smånöjd med mig själv plitade jag ned de sista detaljerna innan den här bloggen var registrerad för ett och ett halvt år sedan.
Det visade sig vara ett rätt gott val av namn, så här i efterhand. Inte nog med att bloggens titel genererar viss uppmärksamhet, den är också en (inte alltför) subtil hyllning till George Orwells bok 1984.
Titeln har tjänat oss gott under året men också legat till grund för en del missförstånd och upprörda känslor. Framför allt är det kombinationen med att vi spenderar en del tid ute i det träsk som är konspirationshypoteserna och bloggens titel. “Hur kan ni bara säga att det är fel att tänka X. Ni har missförstått termen tankebrott!”. Ibland är indignationen stor över att vi har mage att avkräva folk någon form av bevisning och hur kan vi ens komma på tanken att säga till folk vad de ska tänka?!
Så, för att försöka få någon rätsida på det här tar vi nu och sätter ned foten i frågan och kan konstatera en och endast en sak (till att börja med); går man ut på nätet och propagerar för något så har man också öppnat upp sig för kritik av detta.
Det är ingen svår princip, däremot verkar det vara desto svårare att ta till sig denna princip. Bara för att man råkar ha en åsikt om, säg, massvaccinationen mot svininfluensan betyder det inte att man kan häva ur sig detta på nätet och förvänta sig enbart applåder och hurra-rop följt av enbart medhåll.
Just det sistnämnda är något av ett mysterium för många människor idag. Allt utom medhåll i en diskussion tas som en personlig förolämpning och bemöts därefter. Det kvittar hur välformulerad kritiken är, det anses fortfarande vara ett övertramp att ifrågasätta debattörens övertygelse.
För övertygelse är lika med fakta, “jag tror, alltså är det sant”. Och man behöver inte gå längre för att hitta källor på sin övertygelse. Blotta faktumet att man tycker något är bevis nog.
Kanske är det då inte så förvånande att denna ovan omtalade rekylreaktionen återfinns så många gånger i kommentarsfält nätet över. Reaktionen är lika förutsägbar som den är omedelbar; det här är något jag vet är sant, således behövs inga bevis eller andra belägg. Säg inte åt mig vad jag ska tänka!
Det är möjligen titeln som får folk att slänga på det sista antagandet, att vi försöker säga till folk vad de ska tänka. Men det är också ett förvånande ställningstagande. För har man använt sig av till exempel ett publiceringsverktyg som en blogg eller ett forum på nätet så har man också öppnat sig för kommentarer och åsikter om ens egna åsikter.
Låt oss likna det vet religiös övertygelse. En person som knallar omkring och är religiös i största allmänhet i sin privata sfär har inte bett om att få någon kommentar om sin övertygelse. Inte heller har han eller hon lagt ut sin tro för andra att argumentera kring. Skulle denne religiösa person däremot öppna upp en blogg med titeln “därför tror jag att religion är svaret på allt” så är det en annan femma. Plötsligt har övertygelsen gått från att vara privat till att vara publik.
Om åsikten är publik så är den också, som sagt, öppen för tolkning eller motargument. Att bli emotsagd i sådana lägen kan inte sägas vara någon form av krav på vad man tänker, istället är det möjligen ett krav på att man tänker. Eller hur man tänker, för alla tankegångar och argument är inte korrekta och sanna, vad man än vill tro om saken.
Censur är den högsta formen av smicker…
Men yttrandefriheten då? Det är inte alltför sällan som vi läser argumentet att var och varannan person minsann inte får sprida sin uppfattningar till höger och vänster utan att ifrågasättas och kritiseras, och spelar yttrandefrihetskortet! “Kom inte här och kritisera mig, vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet! Försök inte censurera mig!”.
Inte nog med att sådana utbrott visar att man troligen missförstått vad yttrandefrihet (och censur) är, man har även missat att det medför att man måste förvänta sig – och tillåta -andra att ha åsikter om ens egna åsikter.
Tycker också att folk använder påståendet att en åsikt är “politiskt inkorrekt” som i det närmaste ett argument för åsiktens sanningshalt. Och det är sedan nästan omöjligt att ha en fortsatt diskussion eftersom motsatta åsikter ivrigt tolkas som krav på politisk korrekthet.
Bra skrivet!
husmus:
Tackar så mycket!
Technicolor skrev:
Intressant! Ju mer “etablissemangsfrämmande” en åsikt är, desto mer trovärdighet får den (i vissa kretsar).
Lustigt nog gäller det omvända också ibland. Alltså att en (outtalat) “politiskt korrekt” åsikt får mer vikt och anses “mer sann” på sina håll, särskilt i politiken. (Nu är ju politiken sällan evidensbaserad i alla lägen, eftersom det handlar om ideologi).
Ytterligare belägg för att skepticism är av godo, i alla lägen! Även mot de egna och de mer PK-iga åsikterna!
Just det där PK-kortet kan vara oerhört tröttsamt i diskussioner. Ibland får man nästan känslan av att ju “vettigare” eller mer sansad en åsikt är, ju större chans är det att den uppfattas som “PK”.
Martin:
Vi får inte glömma att uttala sig på ett icke-PK-sätt är så härligt osvenskt och motsträvigt, vilket är bra per automatik… tydligen.
På en mer seriös not; det har blivit någon form av överanvändning av PK-uttrycket också, så plötsligt blir en åsikt eller ett ställningstagande PK enkom för att någon person tycker det. Lite samma sits som “I’m offended by that”-diskussionen mellan Fry och Hitchens.
Mycket bra beskrivet, även om problemet egentligen inte är nytt – det är bara så mycket mer publikt när trösklarna för att sprida åsikter är så mycket lägre och det finns färre redaktörer som bevakar någon slags önskad samtalsnivå i den offentliga debatten.
En stor utmaning är att väva in en bättre förståelse för åtskillnad mellan sak och person, i den “sociala mognad” som skolan ska uppfostra till. Vi kan väl hoppas på att det åtminstone görs några små framsteg där…
sapient:
Först, tackar.
Håller med dig om att detta i princip inte är något direkt nytt, åsikter som fakta har funnits under längre tid. Däremot har tillgången på mycket enkla och framför allt snabba publiceringsmedel (blogg, forum, artikelkommentarer etc.) lett till att så många fler ser chansen att få uttrycka sina åsikter, men utan tanken på att dessa kan ifrågasättas.
Sen har alltid publik + anonymitet lett till jäkligt mysko beteende hos folk (briljant illustrerat här). Så, även om man försöker hålla konversationen god så finns alltid risken att det hela dör ut för att svaret alltid är en reaktion på upplevt hot.
Samtidigt vill jag gärna tro att enträgenheten vinner, fortsätter man vara korrekt och åtminsone neutral i sitt uppförande så slår det igenom till slut. Det är inte alltid det går att hålla igen men försöka duger…
först och främst: tack för er kamp.
“Däremot har tillgången på mycket enkla och framför allt snabba publiceringsmedel (blogg, forum, artikelkommentarer etc.) lett till att så många fler ser chansen att få uttrycka sina åsikter, men utan tanken på att dessa kan ifrågasättas.”
Detta leder till det där bandtrakortugget som man ibland upplever här – där någon yttrar sig utan att ha belägg, blir lite tillplattad, och ändå upplever ett starkt behov att “vinna” debatten genom att dra in allt mellan himmel och jord som inte har något med saken att göra i femtielva kommentarer.
csaar:
Jo, det är en tydlig reflex i diskussioner på nätet. Framför allt blir det väldigt påtagligt i områden där det faktiskt går att hjälpligt verifiera om någon har rätt/fel (t.ex. konkreta saker, fysik eller historiska händelser osv). Det har setts otalet gånger på denna blogg och det finns massor med exempel där ute. Ett aktuellt fall är tråden om VoFs förvillarpris som växt med några hundra inlägg på en vecka pga. av en besökare.
Ja det blir nästan lite religiöst när anhängare till denne LCHF-profet skall till att tolka hur hon ”egentligen resonerade” när hon skrev den ena profetian efter den andra, exempel:
”… jag gissar att man får tänka sig ett mellanled i ADs tankegångar här”
Att sätta sitt kritiska tänkande så fullständigt i pant för att försvara ett fel är nästan komiskt, nästan rörande, men helt klart lite skrämmande: Tänk om någon läste Mein Kampf med den inställningen.
Cj jag är förvillad red ut vad som är sant
Månens mörka sida
Gick på tv: Onsdag, 13 januari 2010
http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=462
a:
Förvirrad för att det står uttryckligen; En så kallad mokumentär – en “falsk” dokumentär.?
Det har länge varit en (o)vana hos religiösa att i debatter försöka skapa oklarhet mellan sak och person: Angriper du min religion, så angriper du mig. Debattekniskt fiffigt, kan skapa sympati hos åhörare och osäkerhet hos motdebattörer. Undrar om inte åsiktsförfäktare inom andra områden sett detta, noterat, och funnit det användbart. En sorts vidareutveckling av den något mer primitiva tekniken: Argumentationen svag, höj rösten.
cj
” En så kallad mokumentär – en ”falsk” dokumentär.?”
det viste jag inte såg bara filmen var nyfiken, filmen stämde inte med min lilla kunskap i det ämnet.
tackar för svaret
CJ:
Som vanligt väl skrivet, tycker denna post rätt väl sammanfattar mycket som ägt rum i diskussionerna på denna blogg. Det är nästan så att du skulle kunna använda den som referens, dvs länka direkt till den nästa gång ngn upprörd meningsmotståndare kommer med obefogad kritik, typ “innan du fortsätter, läs det här”
Man skulle nästan kunna ta det ett steg längre och skriva en slags lathund listandes de vanligaste undanmanövrarna för “debattörer” som saknar verkliga argument (skifte av ämne/fokus, auktoritetsargument, “jag är kränkt” etc) och i kommande diskussioner bemöta dylikt med ett “nu gjorde du som förväntat en 2c” med länk till lathunden.
Provokativt, ja, men kanske effektfullt för personen i fråga att bli varse att han/hon kör runt i gamla utdömda hjulspår… nej vänta nu, det brukar ju inte bekomma den sortens individer ett skvatt 
En bra artikel! Tack för att ni har tålamod att ta debatt med de *självcensur* som dyker upp på bloggen. Jag tror inte att de kommer att ändra sig oavsett hur överbevisade de blir, men förhoppningsvis kan det övertyga andra. Och dessutom lär man sig att genomskåda de vanligaste argumentationsfelen. Mycket värt bara det.
Ontopic: Jag tror att en del av problemet är två trender som förstärker varandra. Den första är att “alla har rätt till en åsikt”. Vilket naturligtvis är sant. Men tyvärr verkar många tro att åsikter är som röster: Alla åsikter är lika värda! Och att påstå att någons åsikt är fel, verkar då innebära att man kränker personens yttrandefrihet och demokratiska rättighet. Den andra trenden är att vi uppfostras att misstro auktoriteter. Även det är rätt rimligt. Men vissa verkar tolka det som att auktoriter förtjänar mindre förtroende än andra. Och mest förtroende verkar de ha, som avviker från etablisemanget och “säger som det verkligen är”.
Och slutligen läser jag allt oftare en ny protest när vissa blir motargumenterade. “Aha, du använder härskartekniker”. Särskilt vanligt tycker jag det är när någon belyst deras (logiska) argumentationsfel.
Auktoriteter ska inte förtjäna mindre förtroende än andra, och vice versa. Dock är det ju otroligt mycket viktigare att verkligen granska vad auktoriteter säger, då det i regel får ett större genomslag än om någon enstaka forskare eller varför inte privatperson yttrar sig.
Lek med tanken att svininfluensan haft sitt utbrott 2008, innan auktoriteterna på WHO kände att det var läget att se över sina definitioner. Hur många arbetstimmar hade vi då inte sparat bara genom att slippa sitta och skriva, läsa och kommentera bloggar om svinis dagarna i ända?
Visst kan man ju blint förlita sig på vetenskap, men man bör också komma ihåg att vetenskap i grund och botten, hur noga man än testar och vrider och mäter och analyserar, fortfarande endast är den bland majoriteten av vetenskapsmännens (och kvinnornas) bästa hypotes som inte på någon punkt blivit motbevisad… än.
Jag tycker inte att man helt ska underskatta människans “känsa för feeling”. Den har hjälpt oss många gånger under vår utveckling, långt innan någon visste vad vetenskap var.
Bara några spontana tankar och känslor för stunden, inget som behöver diskuteras vidare (för min del åtminstone).
Det finns inget i 1984 som heter Tankebrott. Däremot “Krimtänk”.
Toussaint:
Hejsan,
Kan det vara så att det hänger på vilken översättning man läser månne? Termen tankebrott förekommer i en hel del sammanhang. Den engelska versionen pratar om thoughtcrime, bokstavligt talat “tankebrott”.
Många gånger är det så att ju mer intensiv en övertygelse är, desto starkare är rädslan för den avgrund som skulle kunna öppna sig om det visar sig att övertygelsen vilar på en felaktig grund. Man tar det mycket personligt. Vilket är motsatsen till hur vetenskap fungerar. För min vilja om hur något ska vara, är betydelselös. Det viktiga är hur det verkligen förhåller sig. Det kan jag / man bygga vidare på. Inte mina önskningar. Det är inte viktigt att vinna debatter, utan att vinna kunskap.
Men jag undrar om inte en delförklaring till fenomenet CJ tar upp, kan komma lite som en missväxt från ett socialt-konstruktivistiskt resonerande.
Det är i dag nästan inte längre möjligt att använda ordet “normal” – det tas som en förolämpning mot alla som inte är exakt normala. Å andra sidan är allt som uttalas “normerande”. Att en sats skulle kunna var rent deskriptiv, nej det går inte. Eftersom det riskerar att reproducera stereotypier.
När det vill sig riktigt illa så låter det nästan som om konstruktivisternas värld baseras på magi, att verkligheten skapas av ordens besvärjande kraft. De har en otrolig tilltro till ordens makt. Alternativt, att människor är väldigt känsliga för vad som sägs om dom, och därför måste alltid en massa grupper tas i försvar. De uppträder som åsiktspoliser, men på ett helt eget mandat.
Som detta inlägg på DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-bloggarna-1.907307
Men de som rasar på nätet låter lite som om de utslungar förbannelser och trollformler efter sina kritiker.
Hej Nils D! Tack för kommentaren!
Du säger bra saker. Jag håller med dig helt och hållet.
Det social-konstruktivistiska/postmoderna är nog, precis som du också tror, orsaken till mycket av detta. Inga sanningar; ingen har fel; alla har rätt, på sitt sätt; alla idéer är lika mycket värda. O.s.v.
Grundtanken är god, men den faller på flera punkter, särskilt när den ska överföras till avgörbara frågor.
Du tar upp en väldigt viktig aspekt av vetenskap — att den är deskriptiv, inte normativ. Det har alltför många svårt att skilja på. Dels verkar somliga tro att vetenskapen är normativ, dels tycks många mena att den ska vara det. Det felslutet är vanligare än man tror, åt “båda” hållen.
Det finns givetvis skolor som menar att allting är avgörbart, men därom tvistar de lärde. (Det är också en helt annan sak än det som diskuteras här, en aningens mer legitim sådan).
I aint sayin it is right or wrong,I`m just tellin how it probably is