Efter det gågna årets rasande framgång, likt en influensa hög på Jack Russel-gener, tar vi och ger oss på något av ett metaämne. Det kanske kan behövas efter en höst där fokuseringen legat lite väl hårt på snoriga näsor och exploderande byggnader…
Titel och tyckande
”Tankebrott”, tänkte jag, ”det blir en bra titel”. Lite smånöjd med mig själv plitade jag ned de sista detaljerna innan den här bloggen var registrerad för ett och ett halvt år sedan.
Det visade sig vara ett rätt gott val av namn, så här i efterhand. Inte nog med att bloggens titel genererar viss uppmärksamhet, den är också en (inte alltför) subtil hyllning till George Orwells bok 1984.
Titeln har tjänat oss gott under året men också legat till grund för en del missförstånd och upprörda känslor. Framför allt är det kombinationen med att vi spenderar en del tid ute i det träsk som är konspirationshypoteserna och bloggens titel. ”Hur kan ni bara säga att det är fel att tänka X. Ni har missförstått termen tankebrott!”. Ibland är indignationen stor över att vi har mage att avkräva folk någon form av bevisning och hur kan vi ens komma på tanken att säga till folk vad de ska tänka?!
Så, för att försöka få någon rätsida på det här tar vi nu och sätter ned foten i frågan och kan konstatera en och endast en sak (till att börja med); går man ut på nätet och propagerar för något så har man också öppnat upp sig för kritik av detta.
Det är ingen svår princip, däremot verkar det vara desto svårare att ta till sig denna princip. Bara för att man råkar ha en åsikt om, säg, massvaccinationen mot svininfluensan betyder det inte att man kan häva ur sig detta på nätet och förvänta sig enbart applåder och hurra-rop följt av enbart medhåll.
Just det sistnämnda är något av ett mysterium för många människor idag. Allt utom medhåll i en diskussion tas som en personlig förolämpning och bemöts därefter. Det kvittar hur välformulerad kritiken är, det anses fortfarande vara ett övertramp att ifrågasätta debattörens övertygelse.
För övertygelse är lika med fakta, ”jag tror, alltså är det sant”. Och man behöver inte gå längre för att hitta källor på sin övertygelse. Blotta faktumet att man tycker något är bevis nog.
Kanske är det då inte så förvånande att denna ovan omtalade rekylreaktionen återfinns så många gånger i kommentarsfält nätet över. Reaktionen är lika förutsägbar som den är omedelbar; det här är något jag vet är sant, således behövs inga bevis eller andra belägg. Säg inte åt mig vad jag ska tänka!
Det är möjligen titeln som får folk att slänga på det sista antagandet, att vi försöker säga till folk vad de ska tänka. Men det är också ett förvånande ställningstagande. För har man använt sig av till exempel ett publiceringsverktyg som en blogg eller ett forum på nätet så har man också öppnat sig för kommentarer och åsikter om ens egna åsikter.
Låt oss likna det vet religiös övertygelse. En person som knallar omkring och är religiös i största allmänhet i sin privata sfär har inte bett om att få någon kommentar om sin övertygelse. Inte heller har han eller hon lagt ut sin tro för andra att argumentera kring. Skulle denne religiösa person däremot öppna upp en blogg med titeln ”därför tror jag att religion är svaret på allt” så är det en annan femma. Plötsligt har övertygelsen gått från att vara privat till att vara publik.
Om åsikten är publik så är den också, som sagt, öppen för tolkning eller motargument. Att bli emotsagd i sådana lägen kan inte sägas vara någon form av krav på vad man tänker, istället är det möjligen ett krav på att man tänker. Eller hur man tänker, för alla tankegångar och argument är inte korrekta och sanna, vad man än vill tro om saken.
Censur är den högsta formen av smicker…
Men yttrandefriheten då? Det är inte alltför sällan som vi läser argumentet att var och varannan person minsann inte får sprida sin uppfattningar till höger och vänster utan att ifrågasättas och kritiseras, och spelar yttrandefrihetskortet! ”Kom inte här och kritisera mig, vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet! Försök inte censurera mig!”.
Inte nog med att sådana utbrott visar att man troligen missförstått vad yttrandefrihet (och censur) är, man har även missat att det medför att man måste förvänta sig – och tillåta -andra att ha åsikter om ens egna åsikter.
Read Full Post »
