Vad du än tror är du — och jag — lättlurade varelser. Våra sinnen spelar oss spratt ideligen. Vi ser, hör och känner något, men det vi upplever — eller, tror oss uppleva — är inte alltid och nödvändigtvis vad som verkligen sker.
Ska vi inte respektera varandras upplevelser? Ska vi inte lita på någons bedyranden och övertygelser om dennes upplevelser? Svaret är kanske lika förvånande som det kan verka nedvärderande, men nej. Det finns goda skäl till att vara skeptisk till våra personliga upplevelser, eller mer korrekt, våra tolkningar eller förklaringar av dem.
Skeptiker möts gång efter annan av anklagelser om att vilja ta folks upplevelser ifrån dem, att vi förnekar upplevelserna. Det är inte sant. Det handlar inte om att man som skeptiker anser att upplevelserna inte existerar. Istället rör det sig om att man som skeptiker gärna och ofta försöker hitta alternativa, kanske mer trovärdiga, förklaringsmodeller för upplevelserna för att försöka se vilken förklaring som verkar mest rimlig och sannolik. Med andra ord, upplevelserna bestrider man inte, man är tvärtom mycket intresserad av att verkligen förklara dem.
Ett av de enklaste sätten att visa hur enkelt våra sinnen lurar oss är att slänga ett öga mot optiska illusioner eller synvillor. En av de mest förbluffande och kraftfulla illusionerna är schackbrädet.
Principen är enkel; rutan med ett A har samma färg som rutan med ett B. Faktiskt. Klicka på bilden för att se detta demonstreras. Vi kan koppla detta till upplevelser och verkligheten. Vi upplever rutornas färger olika, och även efter att vi har fått se färgerna jämförda med varandra har vi svårt att riktigt ta till oss vad verkligheten säger. Så mäktig är illusionen. (Uppdaterat: Daniel Karlsson har också skrivit om detta ämne, med en snygg video som visar effekten).
Man skulle kunna invända med att hela idén med optiska illusioner är att lura våra sinnen, men det är irrelevant för poängen. Vi upplever en sak, när verkligheten är — eller lätt kan vara — en annan.
Att låsa sig fast vid att just den tolkningen av en upplevelse är den rätta är att missa hur enkelt vi människor både inbillar oss saker och drar förhastade slutsatser, för att inte tala om felaktiga slutsatser. Olika felslut, till exempel orsak-verkan-misstolkningar eller att blanda ihop korrelation med kausalitet, visar oss också hur enkelt vi hamnar i tankefällor. (Läs mer om felslut här).
”Men jag vet vad jag upplevde, det är sant för mig!” och liknande är ett vanligt försvar. Det finns flera problem med en sådan inställning, inte minst att det leder till visserligen intressanta men motsägelsefulla tankegångar. Ett annat problem är att man låser sig, man riskerar att missa den verkliga förklaringen till upplevelsen.
Andra typer av försvar kan handla om att det är en personlig tro, men liksom i det förra fallet blir det problematiskt. Även om man menar att det ”bara” är en tro, påstår man (mellan raderna) samtidigt att det är en ”sann tro”. Att vi som skeptiker då klampar in och diskvalificerar tron eller ger alternativa förklaringsmodeller (eller ens antyder att det kan finnas sådana) till upplevelserna kan upplevas kränkande eller rentav som personliga påhopp.
Att uppleva något är lätt. Att förklara upplevelsen är ofta mycket svårare, särskilt om man vill undvika felaktiga tolkningar, felslut och så enkla saker som att man till exempel bara minns fel. Om det är något forskningen kring människans perceptionsapparat, minne och pålitlighet i dessa avseenden visar oss är de är allt annat än ofelbara. Minnen förvrängs och till med skapas med tiden, upplevelser (om)tolkas ständigt och vi luras mycket enkelt av de enklaste illusionerna.
Hur tar vi oss förbi dessa uppenbara hinder, hur korrigerar vi för alla dessa brister? Vi använder oss av vetenskaplig metod. Naturligtvis är det inget vi behöver i vardagen eller ens i de flesta sammanhang, men det är på många vis det enda vi har för att kunna ta oss runt alla fallgropar. Metoden strävar efter att eliminera felkällor, den undersöker alternativa hypoteser, och kanske främst av allt handlar den om att falsifiera hypoteser. Eftersom vetenskap inte handlar om och inte kan handla om Sanning i någon metafysisk absolut mening (av skäl som kräver mer plats än den här artikeln medger) hemfaller den åt att istället försöka göra sig av med felaktiga uppfattningar, för att på så sätt sträva mot (om än antagligen aldrig nå) den definitiva och allomfattande Sanningen.
Metoden innefattar bland annat systematiska observationer och kännetecknas av objektivitet, i meningen att oavsett vem som företar sig undersökningarna ska resultaten bli desamma. Närhelst olikheter i resultat uppstår kan man misstänka att en eller alla berörda parter har fel. Flera olika (stundtals motsägande) verklighetsbeskrivningar kan inte ha rätt samtidigt.
Att vetenskapen ”har fel”, att den tillåts ändra sig, är en god egenskap. Den ändras när man lär sig något nytt, den förkastar felaktiga uppfattningar till förmån för nya. Detta är också i grund och botten orsaken till alla de framsteg som gjorts inom allt som människan har företagit sig. Styrkan hos vetenskaplig metod jämfört med personliga upplevelser är att den förstnämnda är utformad för att täcka upp för de egenheter det mänskliga psyket har för sig samt göra allt för att undvika dem. Metoden är inte komplett eller ofelbar den heller, men det är den bästa vi har för att undersöka omvärlden.
Hade vi verkligen förlitat oss på personliga upplevelser och särskilt ”egna sanningar” vore verkliga framsteg omöjliga.
Genom att tillåta att våra upplevelser både utsätts för och påverkas av kritisk granskning kan vi göra oss av med felaktiga uppfattningar. Utan tvivel är upplevelsers förklaringar i många fall i första hand mer som en sorts tröst, en trygghet eller frukterna av världsuppfattningen man besitter, istället för att ge en verklighetstrogen bild av alla skeenden. Inte ens nästan alla upplevelser är av sådan vikt så att de är intressanta eller värda att ifrågasätta. Men är man bara medveten om att upplevelser inte betyder ”verklighetstrogna beskrivningar” har man kommit långt.
Att vara vetenskapsextremist (ett av många märkliga glåpord som florerar) är att acceptera verkligheten, även om den motsäger ens tro. Det är att vara beredd att ha fel, att kunna lämna felaktiga uppfattningar därhän.
Det är att ha ett öppet sinne.
